Rubriken heter Min sista bön för mamma, men den stämmer inte riktigt.
Jag har bett för henne fler gånger efter detta men denna var den sista innan hon dog. Bönen var helt improviserad och var kanske snarare ett flöde av tankar och känslor, än en välskriven bön. Kanske inte något litterärt eller teologiskt mästerverk men: Gud hör bön!
Min mamma har varit sjuk ett tag och sakta och motvilligt har man tvingats att börja acceptera att hon nog inte har så lång tid kvar i livet. Jag har många gånger bett för henne under hennes sjukdom. Jag har till och med drömt om henne: Drömtydning – Jag drömde om mamma. Det är givetvis ingenting konstigt med att man för sin sjuka mamma. Till och med de som inte tror i vanliga fall kan börja be till Gud när någon anhörig är sjuk.
Det jag ska berätta här är dock ganska anmärkningsvärt.
Denna dagen hade jag bett på morgonen och tillägnat bönen min sjuka mor. Men några timmar senare kände jag mig manad att be för henne igen. Detta har aldrig tidigare hänt, att jag känner sådant behov av att be så jag åker hem och förbereder mig för bönen. När jag börjar be så läser jag inte någon text ur Koranen eller någon bön jag lärt mig. Jag improviserar (förutom första meningen) och låter orden komma från mitt hjärta.
Jag är inte hos mamma när jag ber detta, utan i mitt egna hem. Ett par kilometer bort. Jag är väl medveten om att mim mamma är döende, men ingen tänker att hon är döende för dagen. Tvärtom så har hon visat sig lite ovanligt pigg på morgonen.
Bön för mamma
Bismillah, I Guds, den Barmhärtiges, den Nåderikes namn
Gud, jag ber dig att ta min mor i din famn
låt henne känna min närvaro, men även att du är med henne
När hon är klar här, ta henne hem till dig
Ta henne i dina händer, som du gjorde när hon föddes
Se i henne det lilla barnet du en gång skapade
Gud, jag ber dig att inte döma henne för hennes synder
Belöna henne istället för hennes goda gärningar
Straffa henne inte för hennes misstag, låt dem istället bli erfarenheter
Gud, jag ber dig att låta mig ta dessa erfarenheter,
Och av dem ska jag göra gott,
Istället för att min mor ska belastas för dem
Gud, du vet om någon, att jag är en tvivlare
Jag ber dig om ett tecken
Ett tecken som kan ge mig ro och övertygelse
Gud, jag ber dig, visa mig ett tecken
Visa mig ett tecken på att mamma känner min närvaro från bönen
Visa mig ett tecken på livet inte slutar med döden
Denna bön avslutade jag med en annan egenkomponerad bön där jag ändrade lite så att den handlade om min mamma. I vanliga fall brukar den bönen handla om att JAG tackar Gud. Jag skriver inte ut den bönen här.
Klockan är 10:36
Jag vet verkligen inte varför jag gjorde detta. Jag hade mycket annat viktigt att göra. Ändå får jag en stark känsla att jag ska lämna allt annat, och be för min mor ett par minuter på förmiddagen. Om detta var någonting jag gjorde mer eller mindre dagligen så vore hela denna berättelsen ganska ointressant. Saken är: Jag har aldrig tidigare i hela mitt liv känt ett så starkt kall att be för någonting. Jag har nog aldrig känt ett kall i huvudtaget.
Jag har egentligen inte tid med detta. Det är en helt normal arbetsdag och jag har ett möte klockan 11:00. Efter avslutad bön så tittar jag på klockan och den visar 10:36. Jag hade bråttom!
Klockan är 12:40
Klockan 12:40 ringer min telefon. Det är min syster som sitter hos mamma.
Hon berättar med ledsen röst: ”Mamma avled klockan 12:36.”
Klockan var 12:36
Klockan var alltså 12:36 när min mor tog sitt sista andetag och somnade in. Exakt två timmar efter att jag hade avslutat min bön där jag bad Gud ta emot min mamma, men där jag också bad om ett tecken. För mig är detta att mycket starkt tecken, men man kan givetvis tvivla på innebörden och se det som en ren slump. Men jag vet, och min övertygelse växte sig ännu starkare. Gud hör bön!
Skapare! Du är min Beskyddare i detta liv och i det kommande. Låt mig dö i underkastelse under Din vilja och låt mig förenas med de rättfärdiga!
Koranen, Yusuf 12:101
Mashallah!
Räven | الثعلب | Al Thaelab
Svensk ateist som började tro på Gud. Blev kristen men insåg snart var jag hörde hemma. Konverterade därför till islam. Jag är varken imam, skolad teolog eller utbildad inom islam. Men jag är muslim och här delger jag mina tankar och funderingar.
Alla åsikter här tillhör respektive författare.
Inshallah!
När min mamma blev sjuk så bad jag till gud utan att egentligen tro på gud. När hon sen dog så tänkte jag ofta att hon var i himlen men jag var inte direkt troende. Ett år senare så var det som om jag kände en tomhet i mitt liv och då började jag tro på gud på riktigt. Jag tyckte om bönen du skrev på denna sidan men det verkar som om denna sidan handlar om islam? Jag blir lite förvirrad men jag älskar texten.
Hej, Trevligt att du gillade min kanske lite märkliga men uppriktiga bön. Som du skriver, så tänker jag att man blir inte troende över en natt. Att börja tro på Gud är som ett litet frö som börjar växa. Om detta lilla frö sedan blir ett grässtrå, eller om det blir till ett stort träd – bestämmer man själv.
Du skriver att du blir förvirrad? Jag förmodar att det som förvirrar dig kanske är att texten inte stämmer överens med din bild av islam?
Många människor skulle nog bli förvånade om de satte sig i islam och läste Koranen. Alla sanna kristna kan hitta det de söker i Koranen. Islam är inte någon motsats till kristendomen. Islam är en tillrättavisning av vad som har missförståtts av många kristna.
Om du tror på en Gud, och endast en Gud. Och om du accepterar alla profeterna och älskar Jesus förkunnelser – då är islam rätt religion för dig!
Med vänlig hälsning,
Räven