Hoppa till innehåll

Berättelsen om De muslimska kvinnorna på köpcentret | Hur Gud öppnar den blindes ögon

Detta är en sann historia om hur Gud finns överallt. Till och med hos den som inte ens tror på Gud. Berättelsen handlar också om fördomar, rasism, förutfattade meningar och islamofobi. Jag skäms när jag nu inser att jag är tvungen att erkänna att den även handlar om mig, då jag onekligen är den som stod för allt det där negativa. Men, det var någonting som fick mig att tänka till en gång extra. Någonting gav mig en chans att ändra mig.
Vad hände egentligen när jag konfronteras med de två muslimska kvinnorna på köpcentret?

Nåväl, fanns det då hopp om mig så finns det nog hopp om de flesta andra också. Om man är ateist, alltså att man inte tror på Gud, kan man ändå tro att Gud talar till en?

Kvinnorna på köpcentret
Kvinnorna på köpcentret. Troligtvis var de där bara för att handla men de blev del av något mycket större.

En liten bakgrund

Jag ska berätta hela min historia vid ett annat tillfälle men drar en kort sammanfattning här för att ge bakgrund till händelsen. Jag var vid denna händelse ateist. Med ateist brukar man mena att någon inte tror att det finns någon Gud. Jag vill dra det ett steg längre. Jag ansåg att jag visste att det INTE fanns någon gudomlighet, inte heller något annat andligt eller övernaturligt. Samtidigt var jag dock mycket intresserad av religion och teologi, och även hyfsat bra påläst. Dock främst inom kristendomen.

Att jag själv saknade tro betydde inte att jag för den skull tyckte illa om dem som hade en tro. Tvärtom, många gånger beundrade jag dem och tänkte hur mycket enklare deras liv måste vara då de hade svar på allt. Jag respekterade de flesta religioner men dessvärre var min tolerans för islam och muslimer ganska låg.

Då var minnet fortfarande starkt efter 11 september-attackerna, terroristattackerna genomförda av den islamistiska terroristorganisationen al-Qaida. Efter att i hela mitt liv sett representanter för HAMAS, PLO, Talibanerna i Afghanistan och nu Al-Qaida, vifta med Kalashnikovs och spränga bomber i islams namn, så hade jag inte mycket till övers för den religionen. Min övertygelse var att all världens muslimer kunde representeras av denna grupp fanatiker och terrorister. Jag visste ingenting om islam.

Jag har svårt att placera händelsen jag nu ska berätta om i rätt årtal men låt oss säga att den inträffade år 2006. Sverige har alltid varit ett invandrar-land. Av de som har invandrat har det givetvis funnits muslimer men de märktes inte så mycket. Men plötsligt här runt 2006 så börjar vi få se invandrare där främst kvinnorna sticker ut som muslimer då de väljer att täcka sig på ett eller annat sätt.

Detta väckte mycket hat då, och gör det dessvärre än i dag.

Kvinnors klädsel och oavsett om den handlar om att de visar för mycket hud, eller för lite hud, tycks vara den största religiösa eller politiska frågan i vissa kretsar. Varken politik eller religion borde lägga sitt fokus på kvinnors klädsel. De flesta kvinnor lägger alldeles för mycket tid och energi på det helt själva.

Räven | الثعلب | Al Thaelab

Muslimska kvinnors klädsel

Kvinnors klädsel och oavsett om den handlar om att de visar för mycket hud, eller för lite hud, tycks vara en av de största religiösa eller politiska frågan i vissa kretsar. Varken politik eller religion borde lägga sitt fokus på kvinnors klädsel. De flesta kvinnor lägger alldeles för mycket tid och energi på det helt själva.

Personligen så störde jag mig inte på muslimska kvinnors klädsel, men på att de onekligen var muslimer med det klädvalet. Jag kunde inte förstå varför man flydde från ett annat land till Sverige och sedan fortsatte vara muslim. I min enfald tog jag för givet att det var islam de flydde ifrån.

Låt mig berätta om händelsen nu:

De muslimska kvinnorna på köpcentret

Jag var på väg in på ett köpcenter. På den tiden var det fortfarande ganska vanligt med stora svängdörrar. Man kan alltså öppna dem genom att trycka på dem framåt. Oavsett om man ska in eller ut ur byggnaden. När man sen släpper dörren så slår den igen. Den gungar lite fram och tillbaka tills den stannar i stängt läge.

Eftersom dörrarna slår igen och stänger sig så hör det till gott uppförande att man håller upp dem och försiktigt släpper dem om det kommer någon annan som också ska passera.

Denna dag är det få besökare på köpcentret så när jag närmar mig ingången så är det bara jag, och två kvinnor som kommer strax bakom mig.

Jag ser ur ögonvrån att det onekligen är två muslimska kvinnor. De har långa täckande dräkter och sjalar som täcker deras hår. Det får mig att fundera på vad de har på köpcentret att göra. Ska de in och handla för socialbidraget de har lurat till sig? En kvinna som bär hijab måste ju med automatik vara en som utnyttjar vår sociala välfärd, eller?

Jag kommer fram till de stora dörrarna och trycker en framför mig när jag går i till butikerna. Jag ser samtidigt hur de båda muslimska kvinnorna närmar sig ingången. De verkar öka takten på sina steg.
De tycks tro att de ska kunna komma in medan jag håller dörren öppen. Tänk vad de misstog sig där. Jag som normalt ser mig själv som en gentleman och en som alltid är hjälpsam ser inte varför jag ska hålla upp dörren för en muslim, eller ännu värre två muslimer.

Så, istället för att hålla upp dörren så slår jag nonchalant igen den med lite extra kraft så att den förhoppningsvis ska träffa dem. Träffa dem med en tydlig demonstration av vad jag anser om muslimer.

Tiden stannar

I samma ögonblick som jag slänger igen dörren mot dem så är det som om tiden stannar. Som när man trycker på paus på en film. Allting står still och en röst frågar mig:

– Är detta verkligen den du är?

Egentligen så säger rösten även mitt namn men det väljer jag att inte skriva ut här. Det känns som om tiden fortfarande står still. Ingenting rör sig. Alla människor står blickstilla. Ett par sekunder går men de känns som en evighet. Sen hör jag rösten igen:

– Är detta verkligen den du är?

Svaret som for genom mina tankar var: Nej.

Detta är inte den jag är. Jag är ingen hatisk människa. Även om jag känner hat mot islam så har jag ingen rätt att hata dessa båda muslimska kvinnor. Detta är inte jag.

Att göra sina val

Jag gjorde mitt val. I samma ögonblick var det som om tiden började röra på sig igen. Någon släppte på pausknappen och allting rullade på igen.

Jag hade gjort mitt val och som med övernaturlig snabbhet vänder jag mig om och stoppar dörren som jag nyss slängt igen mot de båda kvinnorna. Snabbt får jag tag om dörren och istället för att den slår mot dem så öppnar jag nu upp den för dem.

Jag håller upp dörren för dem som verkar vara helt ovetandes om mitt tidigare aggressiva handlande och istället ler de vackert mot mig och säger till mig i kör:

– Tack så mycket!

Jag släppte sakta dörren medan jag följde dem med blicken när de knallade vidare in i köpcentret. För dem hade absolut ingenting anmärkningsvärt inträffat. Men för mig var det som ett mirakel, eller åtminstone ett tecken.

Finns Gud för den som inte tror?

För mig var detta en ganska omskakande händelse. Känslan att tiden stod stilla var en verklig upplevelse. Sen rösten som frågade mig, vad var det? Var det mitt egna samvete där så jag talade till mig själv?

Eller var det någonting annat? Eftersom jag inte tror på ”något annat” så var det uteslutet. Men eftersom jag inte heller tror att jag har ett samvete som kan prata med mig, eller att jag har förmågan att stanna tiden, så var det också uteslutet.

Det skulle dröja tolv år innan jag förstod vad det var som hänt mig och vem det var som konfronterade mig. Vem som gav mig ett val.

Kvinnorna på köpcentret

Kvinnorna på köpcentret har troligtvis inte en aning om händelsen de var en del av. Det är så Gud verkar. Han skickade två ovetandes men troende personer i min väg för att det skulle uppstå en situation där jag själv var tvungen att välja.

Jag fick själv välja vilken sorts person jag skulle vara resten av mitt liv.

Jag valde att lämna fördomar, rasism, förutfattade meningar och islamofobi, och valde istället att bli en mer förstående och öppen person. Detta skedde inte på en dag och det skulle ta flera år innan jag blev positivt inställd till islam.

Mitt första steg var att sluta hata den enskilda människan. Man kan ha åsikter om nationaliteter, folkgrupper, politik, religioner, fotbollslag med mera, men döm aldrig den enskilda personen. Det öppnade mitt hjärta och det öppnade mina sinnen.

Så de båda muslimska kvinnorna på köpcentret orsakade troligtvis ett vägval i mitt liv, och öppnade upp för den jag är i dag.

Visa respekt

Inom islam så måste man visa andra människor respekt. Även de som har en annan uppfattning eller till och med en annan tro och religion. Detta lärde Gud mig en tidig förmiddag på ett köpcenter – 15 år innan jag själv blev muslim.

Men förolämpa inte dem som de åkallar i Guds ställe. I sin okunnighet kan de vilja hämnas genom att förolämpa Gud. Vi har också låtit [människorna i] alla samfund se sina [dåliga] handlingar i ett fördelaktigt ljus. [Men] till sist skall de vända tillbaka till sin Herre och Han skall låta dem veta vad deras handlingar [var värda].

Koranen, Al-An’am 6:108

Gud leder oss på den raka vägen.

Författarens logotype föreställande en räv.

Räven | الثعلب | Al Thaelab
Svensk ateist som började tro på Gud. Blev kristen men insåg snart var jag hörde hemma. Konverterade därför till islam. Jag är varken imam, skolad teolog eller utbildad inom islam. Men jag är muslim och här delger jag mina tankar och funderingar.
Alla åsikter här tillhör respektive författare.
Inshallah!

Dela gärna detta inlägg:
Prenumerera
Meddela om
2 Kommentarer
Nyaste
Äldst Mest röstade
Inline feedback
Visa alla kommentarer
Niche Disha
4 månader sedan

Vilken bra story, verkligen.
Skönt att du fick gåvan av gud att använda ditt hjärta på rätt sätt Mashallah.
Allt blir så mycket lättare utan fördomar och hat.